Publicerad i Fighter Magazine 2000
Text Michael Marlow, © 2000
Under min träningsresa till Filippinerna förra året fick jag möjlighet att träffa två medlemmar ur den
fruktade kampgruppen Dogeaters, Baldwin "Nonoy" Garrucho och Rommel Tortal. Dogeaters står inte för konstiga
matvanor utan är en markering mot deras i USA mer kända motsvarighet Dogbrothers. Dogbrothers slåss regelbundet
med och mot olika vapen med minimala skydd under mottona: högre medvetande genom hårdare kontakt, inga
juridiska stämningar oavsett vad som händer - alla ska vara vänner vid slutet av dagen. De har gett ut en
bästsäljande instruktionsserie på video för Panther Productions. Redan 1995 blev de nekade av WOW-promotern
Art Davies att hålla vapenkamper på hans NHB-galor. Motiveringen var att deras typ av kamp var för extrem för
att kunna visas i samband med UFC
(läs brevet på www.dogbrothers.com). Skillnaden mellan de båda grupperna är att medan Dogbrothers slåss med
minimala skydd slåss Dogeaters helt utan. Under allvarliga utmanarmatcher slåss de även med skarpa vapen.
Eftersom även de filippinska kampkonsterna håller på att urvattnas på de flesta håll utmanade de tillsammans med
Grand Tuhon Gaje i oktober 1998 samtliga filippinska instruktörer, mästare och stormästare.
De möttes på The Battle of Grandmasters. Kampen var sanktionerad av polisen i Bacolod City, på ön Negros.
Inte oväntat antog inga representanter utanför Pekiti-Tirsia Kali-stilen utmaningen, trots tidigare
utfästelser om att komma. Medan GT Gaje stod beredd att möta all världens stormästare var Rommel beredd att möta mästare
och instruktörer i kamp med käpp och Nonoy stod redo att slåss med skarpa svärd. The Battle of Grandmasters kommer att
utlysas i år igen eftersom några av de andra stilarnas stormästare och mästare markerat att de ångrat att de aldrig dök
upp. Mera om detta i kommande nummer av Fighter.
Dogeaters filosofi
Hur tänker någon som, likt forna tiders samurajer, varje dag är beredd att slåss på liv och död? Precis som i andra kulturer har de utvecklat en filosofi som förbereder dem för detta.
I Pekiti-Tirsia Kali finns följande grundfilosofi:
- Vi tror på livet, inte döden.
- Vi tror på framgång, inte misslyckanden.
- Vi tror på god hälsa, inte sjukdom.
Ett positiv livsåskådning som ändå påminner utövaren om att han inte skall förtränga vad som kan hända honom
ifall han är oaktsam. Ett annat motto, som av oss västerlänningar lätt kan missuppfattas om vi inte tolkar
det som en del av en övergripande livsbejakande filosofi, är att "Kniven är svaret på bristande respekt".
Detta motto betyder naturligtvis inte att man skall hugga ihjäl människor som bråkar, tvärtom poängteras det
viktiga i att alltid visa respekt för sin nästa och undvika konfrontationer i onödan. Betänk också att
Filippinerna fortfarande har en stark knivkultur, liknande den vi hade i Skandinavien före industrialiseringen.
Om man respekterar sina medmänniskor, även de som är fysiskt, materiellt eller mentalt svagare än en själv,
undviker man att de blir trängda. Undertryckta människor kan känna sig nödgade att använda tillhyggen för att
kompensera sin svaghet och återvinna sin självrespekt. När två män på Filippinerna, särskilt utanför storstäderna,
råkar stöta emot varandra på gatan ursäktar sig snabbt bägge. Mycket artigt försäkrar de sig om att den andre inte
tagit illa upp. Detta beroende på att man inte säkert vet hur den andre uppfattat situationen. Är han är beväpnad,
vad han kan ta sig till om han känner sig förolämpad? Ibland hämnas inte oförätter när de uppkommer; en gammal
tradition är att plantera ett bambuträd utanför sitt hus. Bambuträdet påminner dig varje dag om den oförrätt som
du utsatts för och trädet huggs ner först när du försonats med din fiende. Det är därför inte egendomligt att det
i denna kultur utvecklats de effektivaste systemen för försvar mot kniv och andra vapen.
Halimaw Silat - urinvånarnas lömska skorpionstil
Innan den stora invandringen av folk från de omgivande malayiska länderna, befolkades öar som Negros och Panay enbart av urinvånarna Negritos. Ett namn de fick av de spanska kolonialisterna. Negritos finns kvar och bevarar,
likt sina släktingar på Nya Guinea och i Australien, många av sina uråldriga traditioner. Beundrade för sin förmåga
att hantera pilbåge och blåsrör lever de nära naturen. Från deras vardagliga kontakt med olika vilddjur har de utvecklat
den fruktade skorpionstilen av filippinsk silat. Enligt legenden såg deras förfäder en kamp mellan två vildsvin när en
stor skorpion dök upp och stack ihjäl de bägge bestarna. Inspirerade därav har de utvecklat ett system som bygger på
dolda förgiftade knivar och stickor. Stilen går på det lokala språket illongo under beteckningen Halimaw Silat som
ordagrannt lär betyda "den krypande insektens kampstil". Under kampen försöker de likt en skorpion att sticka sin
motståndares vitala delar med förgiftade törnar. En av de mer märkliga metoderna är att sätta fast en tagg på sin ena
fot, krypa på marken som en insekt och underifrån sparka med det förgiftade vapnet mot motståndarens hjärta. En annan
metod är att genom bakhåll träna sig i att från trädgrenar hoppa ner på sin motståndare och döda honom med sitt vapen.
Grand Tuhon Gaje utbytte erfarenheter med Negritos redan för trettio år sedan men det är först på senare tid som hans
intresse för deras kamptraditioner har ökat. Dogeaters använder i sitt kampsystem överraskningsprinciper från Halimaw
tillsammans med Pangamut (obeväpnat slagsystem baserat på principer från knivkamp) och Dumog (filippinsk kampbrottning).
upp
Tillbaka till Artiklar