Text Michael Marlow, © 1999
Varför började du träna kampkonster?
Det var väl den vanliga historien. När jag var 10 var det ett gäng som ibland trakasserade mig och
jag var dålig på att slåss. En kompis frågade om jag ville börja träna karate tillsammans med honom
och jag hakade på. Jag gillade verkligen karate, tränade hårt och vann en hel del tävlingar. När jag
var delstatsmästare i karate blev jag och en kompis, samma som jag börjat träna med, hotade av två killar.
Vi upptäckte efteråt att vi trots alla år av träning och tävlingsframgångar inte var mentalt förberedda
för hur vi skulle hantera ett verkligt hot. Min kompis slutade helt med sin träning men jag ville inte ge
upp. Först sökte jag, men kunde inte hitta vad jag letade efter i karate. Därefter tränade jag boxning,
judo och Thaiboxning samt provade även på en del andra system. Jag koncentrerade mig på boxning men efter
det att jag upptäckt Ving Tsun förstod jag vad jag letat efter hela tiden - självförsvar istället för
kampsport. Därför tränade jag Chi Sim Ving Tsun Kuen både i Tyskland och Hongkong under tio år. Det var
mina kunskaper i Ving Tsun som på sätt och vis vägledde mig till den filippinska kampkonsten kali.
Hur då?
Jag tycker fortfarande att den Ving Tsun jag lärde mig är ett mycket bra system för obeväpnad kamp. Det var när min instruktör började träna mig i Ving Tsuns vapen, stav och kortsvärd, som jag insåg att jag, trots 15 års intensiv kampkonststräning, aldrig förstått hur en beväpnad motståndare verkligen kan använda sina vapen. Jag bestämde mig för att lära mig en realistisk vapenkonst för att kunna utvärdera mina kunskaper i Ving Tsun med och mot vapen. Jag läste många europeiska och amerikanska kamptidningar och det framgick tydligt för mig att de effektivaste vapensystemen var de filippinska. Alla auktoriteter inom området verkade vara överens om att när det gäller kamp med eller mot vapen så var filippinarna de bästa. Jag började analysera de filippinska system som då utövades i Tyskland men med den kunskap jag hade i obeväpnad kamp tillfredsställde de inte mina krav. Slutligen började jag leta i USA och fann då Pekiti-Tirsia Kali. Det var det första systemet som verkligen kunde uppfylla alla mina kriterier. Så är det än idag.
De första åren tränade jag Ving Tsun och kali parallellt. När jag började bli bättre på kali upptäckte jag att även om Ving Tsun är ett utmärkt system för obeväpnad kamp kan dess principer vara livsfarliga om det finns risk för att motståndaren är beväpnad. Blir man utsatt för ett verkligt angrepp finns det inte tid att avgöra om angriparen är beväpnad eller inte. Man måste ha tränat in principer som täcker in bägge alternativen. Det är detta som Pekiti-Tirsia Kali bygger på. Klarar man av en knivattack är det självklart att man kan klara av samma typ av attack fast utan vapen.
Vad är det mer som fascinerar dig med kali?
Jag gillar kalis logiska uppbyggnad; att vi använder samma rörelser och principer oavsett vilka typer av
vapen vi anfalls med. Nävar och sparkar är ju också vapen, även om de oftast inte är lika farliga som
exempelvis en kniv. Att träna mot knivar är bra för din säkerhet. Det ger dig självförtroende men gör
samtidigt att du blir försiktig. Jag gillar också hur Pekiti-Tirsia Kali använder de fem grundläggande
vapenkombinationerna - enkel käpp, dubbel käpp, kniv, käpp med kniv och obeväpnat - för att hjälpa utövarna
att själva utveckla sin personliga förmåga och förståelse av kamp. Varje vapentyp fyller en funktion eftersom
de var och en har en uppgift i inlärningsstegen och gör dig till en allsidig och balanserad kämpe. På så sätt
är kali ett komplett system - enkelt och praktiskt men samtidigt utmanande.
Kan du förklara lite mer om hur de fem grundvapenkombinationerna bidrar till att öka ens förmåga att slåss?
Pekiti-Tirsia Kali är uppbyggt på att vi använder samma rörelser oavsett vapenslag. Varje vapen används fullt ut men framhäver olika egenskaper. Med enkel käpp, stav eller svärd lär man sig precision, avståndsbedömning, timing, fotarbete, kroppskoordination, mod och mycket annat. Men framförallt tränas man i hur man ökar kraften i sina slag. När nya elever börjar träna med enkel käpp ökar kraften dramatiskt i alla deras tekniker, även de obeväpnade. När man slåss med dubbla käppar tränar man sig i hur man håller kraften flytande samt ökar symmetrin i hur man använder kroppen och hjärnan. Kniven framhäver explosivitet och snabbhet. Det finns inga möjligheter att blockera en kniv. Därför lär man sig rätt positionering samt att snabbt utvärdera de olika situationerna man hamnar i. Dessutom framhäver kniven möjligheten att avsluta kampen; ta den snabbt och fullfölj utan att tveka. Med käpp och kniv i vardera hand lär man sig att kombinera både kraften i käppen och hastigheten i kniven. Man skiftar ständigt avstånd till motståndaren, beroende på vapnens olika räckvidder, och bryter rytmen i sina rörelser. Efter att ha tränat käpp med kniv begränsar man sig aldrig till att bara fokusera på ett vapen. Man lär sig att förutbestämma och minimera motståndarens handlingsalternativ och hur man låser honom. Obeväpnad kamp lär en hur man använder hela kroppen som ett vapen. Man utnyttjar alla de egenskaper man lärt sig av de andra vapenkombinationerna.
Hur blev du privatelev till Grand Tuhon Leo T Gaje Jr?
Efter att under flera år ha tränat kali för en av hans första elever i USA sa min instruktör till mig att
tiden var mogen att åka till Filippinerna och träffa hans läromästare. Jag var med på ett träningsläger och
efter första dagens hårda träning samtalade vi på på kvällen. Vi satt på en terrass och såg ut över djungeln
och bergen medan vi diskuterade politik, livsfilosofi, kampkonster i Tyskland och en massa andra saker. Redan
vid första mötet var jag imponerad över hans pedagogiska metoder även om jag då inte förstod alla de mest
intrikata delarna av dem. När jag nu tränat för honom i flera år börjar jag verkligen förstå hur sofistikerad
han är som instruktör. Hans kampsystem bygger på naturliga rörelser vägledda av principer och spontana
tillämpningar av en strategisk och taktisk förståelse av olika situationer. Hans träning är likadan. Den
är en välbalanserad blandning av målmedveten långsiktig uppbyggnad av goda vanor, bra omdöme och kraftfulla
rörelser. Detta förstärks av spontana drillar som hjälper eleven att utvecklas i rätt riktning. Ibland ser
GT Gaje hur en elev rör sig fel och då ändrar han övningen för att eleven själv skall upptäcka och korrigera
sina misstag. Nu börjar jag förstå hur hans olika övningar gör att man snabbt utvecklar sin förståelse, kampvilja,
timing och kraftfullhet. Han är verkligen enastående. GT Gaje lär även ut skillnaden mellan grund- och avancerade
applikationer på ett tydligt sätt. Grundapplikationer är något som du kan använda direkt i kamp utan särskilt
mycket träning. Avancerade, GT Gaje kallar det "accelererade", applikationer är överlägsna grundapplikationerna
men kräver mycket mera timing, fotarbete, självförtroende och träning. När du väl bemästrat dessa blir de sedan
lika självklara som dina grundapplikationer.
Kan du ge ett exempel på hur Grand Tuhon adapterar övningarna efter elevernas behov?
När jag tränade på Filippinerna första gången var det flera amerikanska mästare och instruktörer med. En välkänd amerikansk mästare lade inte kroppen bakom sina slag tillräckligt mycket. När Grand Tuhon såg detta bad han hela gruppen att sparka med högerbenet innan vi slog våra diagonala forehandslag. Detta tvingar en att förflytta kroppsvikten med slaget. Genom att lägga till en spark förbättrades automatiskt hela gruppens slag. När jag senare frågade amerikanen vad han tyckte om träningen berättade han att han gillade alla tekniker som Grand Tuhon visat bortsett från att han tyckte det var korkat att sparka innan man slår med ett vapen. Jag hade sett hur hans slag efter sparken ökat i kraft men han var alldeles för fokuserad på tekniker istället för principer för att förstå varför Grand Tuhon hade lagt till sparken.
Vad är skillnaden mellan att träna de filippinska kampsystemen på Filippinerna och här i Europa?
De filippinska systemen håller på att förändras från sin kärna både i Europa och på Filippinerna. Detta beroende på sportaspekter och delvis också på massutlärning. När jag rest runt i Filippinerna med GT Gaje har jag träffat en hel del mästare och stormästare. Jag har förstått att det finns många lärare, men bara ett fåtal av dem litar på sin egen förmåga när det gäller verklig kamp utan skydd och regler. Detta visade sig nyligen tydligt i Battle of Grandmasters (se Fighter 1/99 och www.pekiti-tirsia.net). Tyvärr har många system idag, även i Filippinerna, blandats med japanska och amerikanska influenser av marknadsföringsskäl och för att lättare kunna bedriva massutlärning. De har börjat använda sig av blockeringar och statiska ställningar istället för kontringsattacker och fotarbete. Jag träffade också en del gamla, eller kalla dem autentiska, stormästare som aldrig varit utanför Filippinerna men trots hög ålder fortfarande var aktiva. Exempelvis stormästarna Kolimbo och Fortunato Basko som 69 respektive 84 år gamla fortfarande är beredda att möta vem som helst, hur som helst, som ifrågasätter deras system. Gemensamt för dessa stormästare var att de precis som GT Gaje bemästrade alla vapen och distanser. De använder inte heller blockeringar eller ställningar i sina system utan de rörde sig flytande med hårda slag. I väst fokuseras träningen oftare på tekniker än principer. Många instruktörer är glada i att lära ut avväpningar tidigt. För att kunna lära ut avväpningar i grupp lär de eleverna att frysa sina rörelser så att vapnet kan stoppas eller blockeras. Detta såg jag aldrig bland de erfarna filippinska mästarna. Många västerländska elever vill också få hela systemet serverat på ett fat direkt. Detta gör att de många gånger försakar sin grundträning vilket de lider av längre fram. Därför måste instruktörerna använda sig av en massa skyddsutrustning och eleverna lär sig aldrig riktigt att bemästra kamp mot skarpa vapen eller hur de skall skydda sig själva. Eleverna koncentrerar sig för mycket på anfall och för litet på hur de skyddar sig mot motståndarens angrepp och samtidigt kontraattackerar. Att slåss med eller utan hjälm och handskydd gör stor skillnad i vilka tekniker du kan använda. Med skydd lär du dig till exempel aldrig riktigt att uppskatta de överbryggande teknikerna (tekniker där flera slag slås i följd utan att dra tillbaks vapnet/armen, jämför JKD:s Progressiv Indirekt Attack, förf. anm.)
Du fick i oktober ranken Mandatus 1st Hagdan, hur testar GT Gaje dig?
När jag är i Filippinerna bor jag i hans hus och tränar hela dagarna med honom. Han testar mig dygnet runt. Dessutom går jag fullkontaktmatcher utan skydd mot andra instruktörer på Filippinerna. Första gången var jag nervös, ungefär samma känsla som att göra ett bungeejump. Jag tvivlade först på min förmåga men eftersom GT Gaje sa till mig att göra det litade jag på hans omdöme. Jag blev sedan överraskad över hur smidigt matchen gick. Efteråt uppskattade jag ännu mera Grand Tuhons sätt att träna mig och ökade min förståelse dramatiskt för vad vi håller på med. Ibland sparrar jag med GT Gaje, och vi har kul, men efteråt förstår jag att han har testat mig. Först efter några månader brukar jag komma på vad han egentligen testade. Jag bryr mig inte mycket om ranker utan jag koncentrerar mig på att lära mig så mycket som möjligt och sedan är det upp till Grand Tuhon att utvärdera vad jag kan.
upp