Text Michael Marlow, © 1997
I Februari 1981 skrev Inside Kung Fu om Leo Gaje att "Hans system bygger på kniven och har nog mer gaturealism än något annat". Sifu Dan Inosanto, Bruce Lees sparringpartner, närmaste elev inom Jeet Kune Do och berömd för att vara ett levande uppslagsverk inom all världens kampkonster, säger om Leo Gaje att "När det gäller strategiskt knivförsvar är kalisystemet Pekiti Tirsia ett av de mest progressiva, användbara och sofistikerade system som jag har träffat på". Leo Gajes polisinstruktionsvideo "Surviving Edged Weapons" har av branchtidningarna utsetts till den bästa polisträningsfilm som någonsin gjorts, den har sålts i över 2 miljoner exemplar och används av polisstyrkor över hela världen.
Vem är då denna man och vad gör hans system så speciellt? Michael Marlow fick för tidningen Fighter, när han var på besök i Stockholm i maj 1997, en av de få intervjuer han givit de senaste 10 åren.
Hur skapades Pekiti Tirsia-stilen?
Alla släktingar på min mors sida har tränat kali sedan flera hundra år tillbaka. Pekiti Tirsia-stilen grundades 1897, för exakt hundra år sedan, och fulländades under åren 1930-36 av min morfar - Conrado Tortal.
Han var från Panay, den ö som hövdingarna från Borneo anlände till när kalin kom till Filippinerna. Hövdingarna bosatte sig i Kalibo, en av förklaringarna till namnet kali. En annan är att man visar att man är tränad i kali genom att bära en kniv som vi kallar kalis.
Min morfar hade fyra bröder; Theodorico, Balbino och Fransisco samt Carino som emigrerade till Amerika. De återstående bröderna reste runt på de filippinska öarna för att utforska andra kampsystem och därefter fulländade de under min morfars ledning systemet.
Vilka värderingar bygger kali på?
Kalis filosofi är:
Vi tror på livet, inte döden.
Vi tror på framgångar, inte motgångar.
Vi tror på god hälsa, inte sjukdom.
Denna positiva grundsyn ger oss vår styrka.
Viktigt inom kali är respekt. Eftersom vi tror på livet, är tränade i hur man dödar och alltid bär vapen, undviker vi att slåss mot varandra genom att visa respekt. Konsekvensen av respekt för din nästa är att vi bryr oss om andra människor och att gästfrihet är viktigt i vår kultur. En kaliutövare visar respekt för naturen eftersom det är från naturen vi hämtar vår inspiration. Vi respekterar djuren och vi respekterar även träden. Allt som andas lever och ska visas respekt.
Det traditionella sättet att träna kali var att utföra teknikerna på morgonen, när solen gick upp, som en rituell dans med skarpa vapen. Kaliutövaren riktar sin blick mot solen och tränar sig i att inte blinka oavsett hur mycket ögonen tåras. Han vänjer sig vid att se skarpa svärd svingas mot honom utan att bli rädd. Utövarna tränade på så sätt sina rörelser och förberedde sig mentalt för kamp. Vi hämtar vår kraft från solen. Våra rörelser har inspirerats av himlavalvets geometri. Vi hugger med våra svärd i en cirkulär rörelse som månens och planeternas omloppsbanor och vi rör oss triangulärt som stjärnformationerna. Kampsystemet lärdes ut rituellt och användes sedan praktiskt för att överleva gentemot människor och vilda djur. Denna ritual tränades långt innan spanjorerna kom till Filippinerna. När spanjorerna kom användes kali mot dem av den filippinska motståndsrörelsen.
Jag har hört talas om utmanarmatcher bland kaliutövare, hur vanligt var det?
På den tiden var utmaningar väldigt vanliga. Min morfar utmanades av Filippinernas då mest berömde fäktare. Det byggdes en plattform på by torget och matchen utkämpades under fiestan med borgmästaren som domare. De flesta utmaningar mellan kaliutövare utfördes efter vissa regler så att de som slogs inte dödade varandra.
De bägge kombattanterna var klädda i vitt och istället för skarpa vapen hade de varsin käpp och trädolk som
var svärtade med kol. På plattformen var utlagt tre kokosnötshalvor i en triangel åt vardera kämpe. Kämparna
var tvungna att endast förflytta sig ovanpå sina tre kokosnötshalvor. Man förlorade om motståndaren fick in
en träff, om man blev avväpnad eller föll ner från kokosnötshalvorna. Efter att de hade hållit på i en kvart
utan att någon av dem fått in någon träff kastade min morfar sin dolk i bröstet på sin motståndare och träffade
därefter med sin käpp.
Eftersom matchen utspelades i den andre fäktarens hemby blev det stor uppståndelse bland åskådarna som tyckte
att min morfar hade fuskat. Borgmästaren utsåg däremot min morfar till vinnare. Vad publiken inte förstod var,
att i en riktig kamp finns inga regler och den som "fuskar" eller gör något oväntat oftast vinner. Jag var nästan 9 år, 1947, när jag första gången såg min morfar slåss på allvar. Jag följde med honom till en grannby där sex bröder utmanat honom som följd av en dispyt. När vi kom fram satte morfar mig på en vit häst och sa till mig att snabbt rida tillbaka hem ifall han skulle bli sårad eller dödad. De sex bröderna var beväpnade med bambuspjut och bolos (typ av machete) och morfar hade med sig sin bolo. Två av männen anföll samtidigt med sina spjut som morfar högg av. Sedan rusade han emot dem med ett skrik och högg av den ena angriparen örat och den andra hans arm. De resterande flydde när de såg detta. Därefter såg jag honom ofta slåss på marknader om någon ifrågasatte hans tekniska kunnande.
Hur började du din träning?
Min morfar var en man av den gamla skolan. Eftersom jag var det enda manliga barnbarnet bestämde han sig för att jag skulle föra vidare familjens kampstil - Pekiti Tirsia. Jag började min träning vid sex års ålder då morfar lyfte upp mig på köksbordet och lärde mig fotarbetets grunder. Jag tränades genom att förflytta mig mellan kokosnötshalvor, vilket tvingar en att röra sig lätt och välbalanserat. När jag behärskade detta så slog han efter mina fötter med sin käpp och jag var tvungen att flytta mig för att inte bli träffad.
Råkade du själv ut för utmaningar i Filippinerna?
I Filippinerna undervisade jag bara några få bekanta i systemet eftersom den som visade att han var en kaliutövare blev utmanad hela tiden. Jag tränade däremot upp livvakter åt politiker och affärsmän och hade även en egen styrka när jag arbetade som säkerhetsman åt ett lokalt hamnarbetarförbund. Det var ofta bråk i hamnen och det var mycket vanligt att knivar och pistoler användes i dessa bråk. En gång blev jag beskjuten bakifrån av en man från ett rivaliserande förbund. I kaliträningen så övar man sin perifera syn och när jag såg att han drog pistolen så voltade jag bakåt. De två skotten som avlossades innan han stoppades missade. Ofta försökte rivaliserande förbund anfalla oss bakom ryggen med knivar och avslagna flaskor på restauranger när vi satt och åt. Jag undvek de flesta incidenterna genom att alltid vara vaksam vilket avskräckte många angripare när de märkte att jag upptäckt dem innan de hann överraska mig.
Hur kom det sig att du emigrerade till USA?
1972 flyttade jag till New York eftersom min fru hade lyckats få ett jobb som sjuksköterska där och krigslagar skulle införas på Filippinerna. När jag kom dit upptäckte jag att det fanns många kampskolor men inga som lärde ut de filippinska kampkonsterna. Efter tre månader etablerade jag min första skola. De första sex åren arbetade jag också som hotelldetektiv. Nästan varje kväll inträffade någon incident och jag tränade mig i att omhänderta och kasta ut folk utan att de kom till skada. Detta var till nytta för mig senare när jag blev nationell polisinstruktör. Jag gjorde en hel del uppvisningar i samband med karateturneringar och blev invald i Martial Arts Hall of Fame och även i Karate Hall of Fame trots att jag aldrig tränat karate. Ibland ordnade vi också fullkontaktsvapenturneringar med käppar under de större karateturneringarna. Robert Trias, pionjär inom amerikansk karate, inkorporerade kali som en del av träningen för hans svartbälten. Jag bodde på olika ställen i USA fram till för sex år sedan då jag flyttade hem igen.
Hur blev du nationell polisinstruktör i USA?
Mitt arbete inom polisen började 1984 efter att en grupp polisinstruktörer från Oklahoma besökte mitt sommarläger i Texas. I delstaten Oklahoma hade polisen stora problem med att 85 procent av alla anmälda
poliser fälldes.
Jag utvecklade ett särskilt polissystem för batongtekniker åt dem som heter Safety Baton.
Sex månader senare, när alla poliser i Oklahoma hade utbildats i mitt program, sjönk antalet fällda poliser
i mål till 15 procent. Safety Baton bygger huvudsakligen på två grundprinciper - det enda målet för batongen
är motståndarens händer och att kontra istället för att blockera. Därefter genomfördes programmet i de flesta
amerikanska delstater och jag blev National Training Director både för Justice System Training Association
och för US Police Defensive Tactics Training Association. En gång om året samlades alla amerikanska polisinstruktörer
i en vecka och vi gick igenom och kvalitetstestade alla de tekniker som lärs ut. De bedömdes beroende på
effektivitet, risker för poliserna och för de civila. Instruktörerna har alla olika bakgrund inom olika kampsystem
men det enda jag bryr mig om är ifall deras tekniker fungerar. Om de inte fungerar så avgjorde jag varför och om
man kan få dem att fungera eller om de ska tas bort ur träningen. Därefter utvecklade jag även Edged Weapons
Awareness/Strategic Knife Defence-programmet åt polisen. Jag spelade sedan in videon Surviving Edged Weapons
som är den polisinstruktionsvideo som har sålt mest i hela världen. Sist jag kontrollerade med distributören
var över 2 miljoner kassetter sålda. Jag har också utvecklat särskilda träningsprogram för hur man sätter på
handbojor, eskorterar folk och Quantum Combat Shooting-systemet för militära specialförband.
Vad var det för fel på de tekniker som den amerikanska polisen använde tidigare?
Felet med de tidigare polisbatongteknikerna var att de var blockeringsinriktade. Polisen hade därför inte tillförlit till sina tekniker. När de blev hotade drog de batongen för att slå ner motståndaren. De mål som tidigare lärdes ut för batongen - huvud, nyckelben, solar plexus och knä - gav för allvarliga skador. I Safety Baton ingår också eskortgrepp som är säkra för poliserna och ytterst svårkontrade för den som ska eskorteras. Detta är viktigt eftersom en polis riskerar såväl sitt eget som den arresterades liv om han inte kan kontrollera den anhållne och därför tvingas ta till sitt tjänstevapen. Vi eskorterar utan att onödigt provocera den omhändertagna men kan snabbt öka smärtnivån om han kämpar emot.
Jag har blivit utsatt för dina kontrollgrepp och blev överraskad av hur svåra de är att kontra. Hur har du utvecklat dessa tekniker?
Kalis kroppslåsningar är svåra att kontra eftersom vi i vår träning både lär oss hur man tar sig ur ledlås
samt hur man kopplar dem så att de blir så svåra som möjligt att ta sig ur. Alla lås går att kontra men om
man känner till teknikens öppningar kan man träna sig på att göra dem så svåråtkomliga som möjligt. Det är
viktigt att vara avslappnad när man kopplar ett ledlås och att aldrig påtvinga en teknik, utan flyta från
en teknik till en annan och låta motståndaren till slut låsa sig själv. I kali räknar vi med att motståndaren
är både större och starkare än vi själva är och dessutom att han också har kunskap om kamp.
Som utvärderare av polisinstruktörer upptäckte jag att många av dagens kampsystem tillämpar respekt på fel sätt. Man ifrågasätter inte vad instruktören säger och man experimenterar för lite med kontringar. Vissa tror så mycket på sina oprövade tekniker att de av respekt för teknikerna inte ens försöker ta sig ur dem eller kopplar dem för löst. Vapenorienterade system är mer försiktiga vid val av tekniker än obeväpnade system eftersom konsekvensen av en felaktig eller tvivelaktig teknik när vapen är inblandade kan bli din död. Det finns inga hemliga tekniker, hemligheterna är hur man tränar. Man tränar för att göra de tekniker man utför så svårkontrade som möjligt. De kontrolltekniker som jag lär ut till poliser går visserligen att kontra när de kopplas, men inte när de är säkrade, utan att objektet bryter en eller flera leder på sig själv.
Vad menas med att knivkamp är grunden för obeväpnad kamp?
Knivträningen är den bästa träningen för obeväpnad kamp. Knivens rörelser omfattar alla sätt att använda handen - linjärt, diagonalt, cirkulärt men man skärper sig mer mot ett farligt vapen som en kniv. Knivträningen tripplar reflexerna och man lär sig att kontra vapnet istället för att använda blockeringar. Dessa principer används sedan i vårt sätt att slåss obeväpnat. Vi blockerar inte slag mot oss utan kontrar istället direkt mot det angripande slaget med t.ex. ett armbågsslag mot den angripande näven. För att försvara sig mot en kniv måste man veta hur kniven används. Många av de knivförsvar som visas i kampsportstidningarna är direkt livsfarliga för den angripne. Den som lär ut teknikerna vet inte hur en tränad knivkämpe tänker och därför utförs teknikerna fel. Det är också viktigt att tänka på att ju kortare vapnet är desto farligare är det. Vad du inte kan se är oftast värst.
Varför slår du med öppen hand istället för med knytnäven?
Det är med kunskapen om hur lätt det är att förstöra knutna nävar som vi själva slår med öppen hand eller armbågen, och vi är försiktiga med hur vi sparkar. Att slå med öppen hand har också fördelen att det genererar mer kraft eftersom hastigheten ökar när man är avslappnad jämfört med om man spänner sig. Slår man med öppen hand så förflyttar slaget inte heller motståndaren utan all kraft går in i honom. Smärtan blir dessutom större när man träffar nerver med en öppen hand. Vi använder den öppna handen på samma sätt som vi svingar käppen eller svärdet.
Jag har inte sett dig använda höga sparkar, hur kommer det sig?
Eftersom vi är fotarbetsorienterade använder vi bara låga sparkar så att vi hela tiden har möjlighet att snabbt ändra riktning. Dessutom vet vi hur lätt det är att kontraattackera sparkar över midjan. Om vi vill sparka lågt så distraherar vi motståndaren med höga samtida slag. Om vi vill slå högt så stör vi hans uppmärksamhet med låga sparkar. Syftet med våra sparkar är att distrahera motståndaren från vårt verkliga mål samt bryta hans balans så att rörelseförmågan begränsas inför den avgörande attacken. Låga sparkar är också exaktare och snabbare att utföra. Det är inte heller särskilt vettigt att ha foten eller benet inom räckhåll för ett vapen som en kniv. Vi kontrar motståndarens sparkar genom att attackera nervpunkter på hans ben eller fot. (Möt t.ex. en hög rundspark med en uppåtgående armbåge mot nerverna mellan vaden och skenbenet på insidan av benet, förf. anm.).
Varför används uteslutande kast som bygger på ledlås och inga judoliknande kast i Pekiti Tirsia?
Vi använder inte kast där man lyfter motståndaren på grund av kontringsrisken om han är beväpnad med en kniv.
Istället kastar vi honom genom att bryta mot hans leder så att vi samtidigt kan kontrollera hans kniv eller hans
anfallande vapen. Det är också bättre hävstångseffekt i dessa kast och de är enklare att använda om man förutsätter
att motståndaren är större och starkare än en själv. Innan vi kopplar ett grepp eller utför ett kast, förstör vi
hans förmåga att använda det vapen som han anfaller oss med. Om han anfaller oss med ett svärd attackerar vi hans
svärdshand. Smärtan och chocken ger oss tid att koppla vår teknik innan han hinner kontra den.
Pekiti Tirsia är mer logiskt och pedagogiskt upplagt än någon annat kampsystem som jag har tränat. Hur kommer det sig?
Min morfar var gymnasielärare, välutbildad och behärskade flytande latin, spanska och engelska. Eftersom han även var utbildad i pedagogik så strukturerade han systemet och utvecklade den logiska och progressiva inlärningsplan som vi fortfarande tillämpar idag.
Vad är det viktigaste att träna för att bemästra ett kampsystem?
Det viktigaste i ett kampsystem är fotarbetet och därefter koordinationen mellan händerna och fötterna. Eftersom Pekiti Tirsia undviker blockeringar är det viktigt att man genom fotarbetet ser till att motståndaren missar med sina anfall. Sedan kommer i följande ordning timing, hastighet och kraft. Tänk på att bara anfalla när du har hittat en öppning, avvakta annars. Det är också viktigt att träna kamp mot många motståndare.
Du brukar ofta poängtera att man ska lära sig för att sedan glömma bort det, vad menas med det?
I en kamp har du inte tid att tänka på om du skall använda teknik ett, två eller tre. I kaliträningen ersätter vi felaktiga vanor med goda vanor. Du lär dig rörelseprinciper som sedan utmynnar i tusentals tekniker som flödar spontant ur din kropp. Istället för att ge dig fisk att äta, lär vi dig hur du fiskar själv. När du är korrekt tränad tänker du inte på vad du ska göra utan träningen gör att du handlar instinktivt. När du bemästrat Pekiti Tirsia är du stilen.
Varför håller du inte längre seminarier i USA?
I Amerika finns redan tillräckligt med kunskap som kan föras vidare av mina elever där. När jag bodde i USA höll jag seminarier kors och tvärs över kontinenten varje vecka. Problemet för kampkonsterna i Amerika är att det är för mycket piratkopiering av tekniker utan att ge erkännande åt teknikernas ursprung. Många utövare verkar huvudsakligen syssla med att samla på enstaka tekniker från olika stilar utan att bry sig om att träna ett fungerande system. Jag är mer intresserad av att nå få dedikerade personer än att sälja ut mina tekniker. Jag är mån om att kvaliteten hålls uppe på mitt familjearv och att stilen inte degenererar. Jag försörjer mig inte heller längre på kali utan arbetar med internationella investeringar med egna kontor i Filippinerna och Hongkong. Europa har ännu inte riktigt lärt känna kali och därför besöker jag er här nu. Mitt mål är att ni om några år skall klara er själva här, precis som mina elever i Amerika gör. För att sedan komma vidare inom kali måste ni besöka Filippinerna.
Varför är det så viktigt att besöka Filippinerna?
Det finns tre skäl till varför kampkonstutövare ska besöka det land vars system de tränar kommer ifrån. Få bekräftat att det de har lärt sig är autentiskt. Lära känna landets kultur för att förstå bakgrunden till systemet. Genom att besöka ursprungslandet får de en andlig påverkan och den rätta sinnesstämningen för att träna systemet finns bara där. (När jag frågade Uli Weidle, instruktör för Pekiti Tirsia i Europa, om vad han hade lärt sig vid sitt besök i Filippinerna berättade han att den största behållningen av träningen inte hade varit nya tekniker utan intensiteten i träningen. Han berättade att hans tyska elever direkt såg att han förändrats som person när han utövade kali och att de under den första tiden efter han kom hem var rädda för att sparra med honom, förf. anm.).
upp